DNA-matchning

När du gör ett autosomalt DNA-test analyseras hundratusentals positioner i ditt genom. Testföretaget jämför sedan dina resultat med alla andra som finns i deras databas. De personer som delar tillräckligt mycket DNA med dig dyker upp som DNA-matchningar, ofta kallade matcher eller cousin matches.

Mängden delat DNA mäts i en enhet som kallas centimorgan (cM). Det är ett mått på hur långa de gemensamma DNA-segmenten är. En förälder och ett barn delar omkring 3400 cM, ett helsyskon ungefär 2550 cM, medan en kusin delar runt 850 cM. Ju längre ut i släktträdet ni befinner er, desto mindre DNA delar ni. En avlägsen släkting kan dela bara 20 till 50 cM, vilket motsvarar en relation som femmänning eller längre bort.

Ett konkret exempel: Anna gör ett DNA-test och får en match på 1700 cM. Det är ungefär vad man förväntar sig för en halvsyster, mormor eller faster. Eftersom flera olika släktrelationer kan ge samma mängd delat DNA behöver Anna ofta kombinera den genetiska informationen med vanlig släktforskning, kyrkböcker och kontakt med matchen för att avgöra exakt hur de hänger ihop.

DNA-matchning är därför ett kraftfullt verktyg, men sällan ett facit i sig. Det visar att två personer är släkt och ungefär hur nära, men inte den exakta kopplingen. Verktyg som delade matcher, där du ser vilka personer du och din match har gemensamt, hjälper dig att placera in nya släktingar på rätt gren i trädet.

Matchningar används bland annat för att hitta okända biologiska släktingar, bekräfta befintlig släktforskning, lösa frågor kring adoption och spåra ursprung. Många plattformar erbjuder också möjligheten att ladda upp samma DNA-fil till flera databaser, vilket ökar chansen att hitta fler matchningar. Tänk på att resultaten bygger på sannolikhet: samma mängd cM kan motsvara flera olika relationer, och slumpen i hur DNA ärvs gör att även nära släktingar ibland delar mer eller mindre än genomsnittet.