Fasning (phasing)

Varje människa bär två uppsättningar av sitt DNA, en från varje förälder. När ett vanligt autosomalt DNA-test analyseras blandas dessa uppsättningar samman i resultatet. Testet visar att du har två varianter på en viss plats i arvsmassan, men det avslöjar inte automatiskt vilken variant du ärvt från mamma och vilken du ärvt från pappa. Fasning är den process där man sorterar upp informationen så att de två sidorna kan hållas isär.

Fasning är värdefullt eftersom det hjälper dig att avgöra om en DNA-match är släkt på din mors eller fars sida. När du vet vilken förälder ett gemensamt DNA-segment kommer ifrån kan du snabbare placera en okänd släkting i rätt gren av släktträdet. Det minskar också risken för falska matcher, alltså små segment som ser ut att vara delade men i verkligheten är en slump av blandade varianter.

Det finns två huvudsakliga sätt att fasa DNA. Det ena bygger på statistik och programvara, där algoritmer gissar hur varianterna troligen ligger grupperade utifrån kända mönster i befolkningen. Det andra, och mest tillförlitliga, kallas ofta familjebaserad fasning och kräver att även en eller flera nära släktingar har testat sig. Om du har resultat från till exempel en förälder blir uppdelningen mycket säker.

Ta ett konkret exempel. Anna har testat sitt DNA, och även hennes mamma har gjort ett test. Genom att jämföra dem kan man se vilka segment Anna ärvt från sin mamma. Allt övrigt DNA måste då rimligen komma från pappan, även om han inte själv har testat sig. När en ny match dyker upp och delar ett segment som tillhör Annas pappas sida, vet Anna direkt att kopplingen finns i pappans släkt, vilket sparar mycket detektivarbete.

Flera DNA-tjänster och tredjepartsverktyg, som GEDmatch, erbjuder funktioner för fasning. För släktforskaren är fasning därför ett kraftfullt sätt att göra råa DNA-data mer begripliga och att rikta sökandet efter förfäder åt rätt håll.