RNA-polymeras
RNA-polymeras är ett enzym som läser av DNA och bygger en komplementär RNA-sträng. Det är den centrala maskinen i transkriptionen, det första steget när en gen ska uttryckas.
För att informationen i våra gener ska kunna användas måste den först kopieras från DNA till RNA. Detta jobb sköts av RNA-polymeras, ett enzym som rör sig längs DNA-strängen och bygger en ny RNA-molekyl bokstav för bokstav. Processen kallas transkription och är ett nödvändigt mellansteg innan cellen kan tillverka proteiner.
RNA-polymeras arbetar enligt baspareringens regler, men med en viktig skillnad mot DNA: i RNA ersätts basen tymin (T) av uracil (U). När enzymet läser ett A i DNA-mallen sätter det alltså in ett U i RNA-strängen, medan C, G och T paras ihop på vanligt sätt. Resultatet blir en RNA-kopia som speglar genens innehåll.
Enzymet börjar inte var som helst. Det känner igen särskilda startsignaler i DNA som kallas promotorer, vilka talar om var en gen inleds och åt vilket håll den ska läsas. Därefter rör sig polymeraset framåt, separerar tillfälligt de två DNA-strängarna och avläser den ena som mall. När enzymet når en stoppsignal släpper det den färdiga RNA-strängen.
Ett konkret exempel: tänk dig en gen som innehåller ritningen för insulin. RNA-polymeras fäster vid genens promotor, transkriberar genen och producerar en så kallad budbärar-RNA (mRNA). Detta mRNA transporteras sedan ut i cellen, där ribosomerna översätter koden till själva insulinproteinet. Utan RNA-polymeras skulle informationen i DNA aldrig kunna omsättas till något användbart.
Människor och andra högre organismer har flera olika typer av RNA-polymeras, som var och en ansvarar för att tillverka olika sorters RNA. En typ gör mRNA för proteinkodande gener, medan andra producerar RNA som behövs för cellens proteinfabriker och regleringsuppgifter. Hos bakterier räcker det däremot ofta med ett enda RNA-polymeras för alla uppgifter.
För den som intresserar sig för genetik är RNA-polymeras ett bra exempel på hur DNA inte är en passiv kodbok utan ständigt avläses och tolkas. Variationer i hur effektivt vissa gener transkriberas kan påverka allt från egenskaper till sjukdomsrisk, och enzymet är därför ett viktigt mål för forskning och läkemedelsutveckling.