Transkription

I varje cell finns hela arvsmassan lagrad som DNA, men cellen läser sällan av DNA:t direkt. Istället görs en avskrift, en kopia, av den gen som behövs just då. Denna process kallas transkription och resulterar i en molekyl som heter budbärar-RNA, eller mRNA. Tanken är att skydda originalet: precis som en bibliotekarie hellre kopierar en värdefull bok än lånar ut den, behåller cellen sitt DNA säkert i cellkärnan och skickar ut en kopia till resten av cellen.

Transkriptionen sköts av ett enzym som kallas RNA-polymeras. Enzymet fäster vid genens början, öppnar upp DNA-spiralen och läser av den ena strängen bokstav för bokstav. Utifrån denna mall bygger det en ny RNA-sträng med matchande byggstenar. En viktig skillnad är att RNA använder bokstaven U (uracil) där DNA har T (tymin). Om DNA-mallen innehåller sekvensen A-T-G-C, blir RNA-kopian alltså U-A-C-G.

När mRNA-molekylen är färdig lämnar den cellkärnan och tas om hand av ribosomerna. Där sker nästa steg, translation, då koden översätts till en kedja av aminosyror som bygger upp ett protein. Transkription och translation hör därför tätt ihop: transkriptionen skriver av receptet, och translationen lagar maträtten. Tillsammans utgör de det som ofta kallas den centrala dogmen inom molekylärbiologin, alltså flödet från DNA till RNA till protein.

Ett konkret exempel: din kropp behöver enzymet laktas för att bryta ned mjölksocker. När en cell i tarmen ska tillverka laktas, transkriberas laktasgenen till mRNA, som sedan översätts till själva enzymet. Hos personer med laktosintolerans avtar produktionen ofta med åldern, bland annat på grund av att genen transkriberas i lägre grad.

För släktforskare är transkription mest av intresse som bakgrundskunskap. De DNA-tester som används för släktforskning analyserar själva DNA-sekvensen, inte RNA. Men att förstå transkription hjälper till att förklara hur generna vi ärver faktiskt påverkar egenskaper och hälsa, eftersom det är genom transkription och translation som arvsmassan kommer till uttryck i kroppen.