USA och DNA-genealogi: hundratals lösta kalla fall och vad Sverige kan lära

Det började i USA. Ett gammalt blodspår, en kommersiell DNA-databas och tålmodiga timmar framför ett släktträd, så ringades en gärningsman in i ett fall som i åratal betraktats som hopplöst. Sedan dess har forensisk genetisk genealogi, alltså DNA-baserad släktforskning i brottsutredningar, blivit ett av de mest omtalade verktygen i modern kriminalteknik. I USA har metoden enligt uppgift bidragit till att lösa hundratals brott, framför allt så kallade kalla fall där alla traditionella spår sedan länge runnit ut i sanden.

För Sverige är frågan högaktuell. Den 1 juli 2025 trädde en ny lag i kraft som tillåter svensk polis att använda metoden vid de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Men vad kan vi egentligen lära av det land som gått före?

Så fungerar metoden

Kärnan är förvånansvärt enkel att förstå, men svår att genomföra. Från en brottsplats finns en DNA-profil efter en okänd gärningsman. I stället för att bara jämföra den mot polisens egna register, som kräver en exakt träff, laddas en utförligare profil upp i kommersiella släktforskningsdatabaser. Där jämförs den mot DNA från privatpersoner som aktivt samtyckt till att deras uppgifter får användas för jämförelser.

Träffarna blir sällan en direkt fullträff. I stället dyker avlägsna släktingar upp: kusiner, sysslingar, personer som delar en liten bit arvsmassa med den eftersökte. Utifrån dessa trådar bygger en släktforskare upp omfattande släktträd och kombinerar dem med traditionell research, folkbokföring, kyrkböcker och annan dokumentation. Sakta ringas en krets in, och till slut kanske en enskild person.

Där stannar genealogin. Metoden pekar bara ut en möjlig gärningsman. Misstanken måste alltid bekräftas med ordinarie DNA-bevis innan den håller i en rättssal. Släktforskningen är alltså ett spaningsverktyg, inte ett bevis i sig.

Vad USA visar, och var Europa tvekat

Det amerikanska genombrottet har inspirerat utredare världen över. Metoden är i dag tillåten även i Kanada och Australien, och resultaten i USA, främst i kalla fall, har visat att decenniegamla mord kan få sin upplösning när vanliga spår tystnat.

Europa har varit betydligt mer återhållsamt, och skälet stavas integritet. När polisen söker i privatpersoners DNA väcks svåra frågor: Hur skyddas alla de oskyldiga släktingar som aldrig begärt att bli del av en brottsutredning? Var går gränsen mellan effektiv brottsbekämpning och övervakning av hela släktnätverk? Länder som Danmark och Nederländerna har föreslagit metoden, men där är lagstiftningen ännu inte i hamn. Sverige tillhör därmed en liten skara länder med uttryckligt lagstöd.

Det svenska lagstiftningsarbetet har en konkret förhistoria. Dubbelmordet i Linköping 2004, där en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna dödades, löstes år 2020 sedan släktforskaren Peter Sjölund i Härnösand kartlagt gärningsmannens släktträd med hjälp av DNA. Det var första gången metoden användes i Sverige, och så vitt känt i Europa. Men Integritetsskyddsmyndigheten bedömde därefter att metoden stred mot dåvarande lag. Det blev startskottet för det lagändringsarbete som mynnade ut i 2025 års regler.

Det första svenska provet

Den nya lagen fick snabbt ett verkligt fall att bita i. Brattåsmorden sträcker sig tillbaka till sommaren 2005, då pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund hittades mördade på en gård utanför Härnösand. I tjugo år förblev gärningsmannen okänd.

I augusti 2025, bara veckor efter att lagen trätt i kraft, beslutade åklagaren att pröva metoden. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen från det gamla materialet, ett känsligt och avgörande steg. I slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk släktforskningsdatabas.

Resultatet kom den 8 april 2026. Då anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt för dåden, drygt tjugo år efter att paret bragts om livet. Det räknas som ett av de första genombrotten med den nya metoden i Sverige. Det är samtidigt viktigt att understryka: mannen är misstänkt, inte dömd. En anhållan är ett tidigt steg i en rättsprocess, inte ett avgörande.

Metodens gränser, och vad Sverige bör lära

De amerikanska framgångarna riskerar att ge ett överdrivet intryck av att metoden alltid levererar. Verkligheten är mer nykter. Sommaren 2025, i metodens svenska inledningsskede, riktades kritik mot att den ännu gett få resultat. En inventering visade då att inga ärenden var föremål för metoden. Den vanligaste orsaken var praktisk: i många äldre brottsplatser saknades helt enkelt tillräckligt med DNA eller extrakt för att bygga den utförliga profil som krävs.

Där finns kanske den viktigaste lärdomen. Metoden är inte starkare än det biologiska material den utgår från. Gamla, dåligt bevarade eller kontaminerade spår kan göra hela ansatsen omöjlig, oavsett hur skicklig släktforskaren är. Brattåsfallet visar att förlängning av äldre profiler ibland kan lyckas, men det är ingen garanti.

Därtill kvarstår de etiska frågorna. Metoden bygger på att vanliga människor delat sitt DNA i andra syften, och varje uppladdning berör potentiellt en hel släkt. I Sverige finns redan politisk debatt, bland annat i form av riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas till fler brottstyper.

Lärdomen av USA är alltså dubbel. Metoden kan i rätt fall återuppliva utredningar som alla trott förlorade. Men den fungerar bara med gott DNA-underlag, noggrant genealogiskt hantverk och en bekräftande bevisning, allt inom ramar som väger brottsbekämpning mot den personliga integriteten. Det är i den balansen Sverige nu tar sina första steg.