Därför har polisens nya DNA-metod ännu gett få resultat

Tystnaden i ett kallt fall kan vara öronbedövande. I årtionden låg dubbelmordet i Linköping olöst: en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna, döda 2004, och en gärningsman som tycktes ha försvunnit ut i tomma intet. Det var här, i ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, som en helt ny metod för första gången skulle bevisa sitt värde.

År 2020 lyckades släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand göra det utredarna länge ansett omöjligt. Genom att jämföra brottsplatsens DNA mot släktforskningsdatabaser och tålmodigt kartlägga ett släktträd kunde en man till slut knytas till dåden. Det var första gången forensisk genetisk genealogi användes i Sverige, och troligen i hela Europa. Men triumfen blev kortvarig: Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde att metoden stred mot dåvarande lag. Dörren slogs igen nästan lika fort som den öppnats.

En ny lag, men inga snabba segrar

Linköpingsfallet satte igång ett lagstiftningsarbete som mynnade ut i en ny lag. Den 1 juli 2025 trädde den i kraft och gav polisen rätt att använda DNA-släktforskning vid de grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen, och ett av ytterst få i Europa, med uttryckligt lagstöd för metoden. Danmark och Nederländerna har diskuterat liknande regler, men där har lagändringar ännu inte slutförts.

Förväntningarna var höga. I USA har metoden löst hundratals brott, främst gamla kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien. Många hoppades på en svensk våg av lösta mysterier. Men sommaren 2025, bara veckor efter att lagen börjat gälla, kom en nykter påminnelse: en inventering visade att inga ärenden då faktiskt var föremål för metoden. Verktyget fanns, men låg oanvänt.

Varför resultaten dröjde

Den enskilt viktigaste förklaringen handlar inte om juridik, utan om biologi och kemi. För att kunna jämföra ett brottsplatsspår mot släktforskningsdatabaser krävs en betydligt mer omfattande DNA-profil än den som används i den vanliga svenska DNA-registreringen.

Vanlig forensisk DNA-analys tittar på ett begränsat antal markörer, tillräckligt för att matcha en redan känd person mot ett spår. Släktforskning kräver i stället hundratusentals genetiska punkter, så kallade SNP-markörer, för att kunna känna igen avlägsna släktingar som kusiner i tredje eller fjärde led. Det är en helt annan analys, betydligt mer datatung.

Problemet med kalla fall är att de ofta är just gamla. DNA bryts ner med tiden. Spår från en brottsplats kan ha legat i förvaring i årtionden, blandats med annat material eller helt enkelt vara för små. När det inte finns tillräckligt med DNA-extrakt av god kvalitet går det inte att bygga den detaljrika profil metoden kräver. Många av de fall där metoden teoretiskt hade kunnat användas föll alltså på just denna punkt: materialet räckte inte.

Till detta kommer att metoden aldrig var tänkt som någon genväg. Den kräver omfattande, tålmodigt arbete:

• en framgångsrik extraktion och förlängning av DNA-profilen
• en träff mot avlägsna släktingar i en databas där endast personer som aktivt samtyckt ingår
• veckor eller månader av traditionell släktforskning för att ringa in en möjlig individ
• en avslutande bekräftelse med ordinarie DNA-bevis

Ingen identifieras alltså enbart genom en databasträff. Träffen pekar ut en gren i ett släktträd, inte en skyldig person. Det är detta som gör metoden både kraftfull och långsam.

Genombrottet som visade att det fungerar

Mitt under debatten om uteblivna resultat kom så ett av de första riktiga genombrotten, och det förde berättelsen nästan hem igen, till trakterna kring Härnösand.

Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Brattåsmorden förblev olösta i två decennier. I augusti 2025, bara en dryg månad efter att den nya lagen trätt i kraft, beslutade åklagaren att pröva DNA-släktforskning i fallet.

Nu visade sig det tålmodiga, tekniska arbetet i praktiken. Nationellt forensiskt centrum (NFC) lyckades extrahera och förlänga en DNA-profil från det gamla materialet, och i slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk släktforskningsdatabas. Pusslandet i släktträden tog vid. Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt för morden.

Det är viktigt att vara tydlig: mannen är misstänkt, inte dömd. Anhållandet är ett steg i en utredning, inte en dom. Men fallet visade ändå något avgörande: när förutsättningarna finns, framför allt ett tillräckligt DNA-underlag, kan metoden leverera även i fall som varit kalla i decennier.

Vad de få resultaten egentligen betyder

Att metoden gett få resultat i sin inledning är alltså inte ett tecken på att den misslyckats. Det speglar i stället tre saker. För det första att den är ny, och att utredningar tar tid. För det andra att den är beroende av DNA-material som ofta saknas eller är förstört i just de gamla fall där den skulle göra mest nytta. För det tredje att den med flit är utformad som ett sista, noggrant verktyg, inte ett massredskap.

Det finns också en levande politisk debatt, bland annat riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas till fler brottstyper. Mot detta står de integritetsfrågor som gjort flera europeiska länder försiktiga: metoden bygger på att vanliga människors släktrelationer kan komma att granskas, om än indirekt och inom strikta ramar.

Få resultat i början betyder med andra ord inte verkningslöshet. Det betyder att en seriös, tålmodig och tekniskt krävande metod precis har börjat hitta sin plats i svensk brottsutredning, ett kallt fall i taget.