Tidslinje: DNA-släktforskning löser svenska kalla fall, från Linköping till Brattås

Ett spår som vägrade kallna

Det finns brott som aldrig riktigt lämnar oss. De ligger där i utredningsmapparna, år efter år, med ett DNA-spår som ingen kan sätta ett namn på. Profilen finns, men den matchar ingen i polisens register. Gärningsmannen rör sig fritt, och varje förhör tar slut i samma tystnad.

Under lång tid fanns inget mer att göra. Sedan kom en metod som vände på hela logiken: i stället för att leta efter den okände själv började utredarna leta efter hans släktingar.

DNA-baserad släktforskning, ibland kallad forensisk eller utredande genetisk genealogi, bygger på en enkel men kraftfull tanke. Vi delar arvsmassa med våra släktingar. Om en DNA-profil från en brottsplats jämförs med profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser kan en träff mot en avlägsen kusin bli den första tråden i ett nystan. Därifrån vidtar tålmodigt arbete med släktträd och traditionell research tills en möjlig gärningsman kan ringas in. Den personen måste sedan bekräftas med ordinarie DNA-bevis. Viktigt: i databaserna ingår endast personer som aktivt har samtyckt till att deras profiler får jämföras.

Linköping 2004: genombrottet som blev förbjudet

År 2004 skakades Linköping av ett dubbelmord. En åttaårig pojke och en 56-årig kvinna dödades, och fallet förblev olöst i många år trots ett säkrat DNA-spår.

Vändningen kom 2020. Släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kartlade gärningsmannens släktträd med hjälp av DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige, och såvitt känt i hela Europa. Genombrottet väckte enorm uppmärksamhet, men också svåra frågor.

Kort därefter bedömde Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) att metoden stred mot dåvarande lagstiftning. Det innebar i praktiken ett stopp. Genombrottet i Linköping hade visat att tekniken fungerade, men Sverige saknade ett tydligt rättsligt ramverk för att använda den. Resultatet blev ett lagändringsarbete som skulle pågå i flera år.

En ny lag öppnar dörren

Under 2025 klubbade riksdagen en ny lag, och den 1 juli 2025 trädde den i kraft. Lagen tillåter polisen att använda DNA-baserad släktforskning vid utredning av särskilt grova brott: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn.

Därmed blev Sverige ett av få länder i världen med uttryckligt lagstöd för metoden. Internationellt har den, framför allt i USA, bidragit till att lösa hundratals brott, ofta just kalla fall. Den är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit mer tveksamt av integritetsskäl: både Danmark och Nederländerna har föreslagit metoden, men någon färdig lagändring fanns ännu inte på plats.

Men entusiasmen mötte snabbt verkligheten. Sommaren 2025 kom kritik om att metoden ännu gett få resultat. En inventering visade att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta av en nykter anledning: det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från de äldre brottsplatserna. Ett gammalt spår behöver hålla tillräckligt hög kvalitet för att kunna förlängas till den utförliga profil som databaserna kräver. Parallellt fortsatte en politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida användningen borde utökas.

Brattås: tjugo års väntan får ett besked

Det skulle dröja till ett gammalt fall i Ångermanland innan den nya lagen visade vad den kunde åstadkomma.

Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Brattåsmorden förblev olösta i två decennier. Spåren fanns kvar, men namnet saknades.

I augusti 2025, knappt två månader efter att den nya lagen börjat gälla, beslutade åklagaren att använda DNA-släktforskning i fallet. Nu började ett kvalificerat tekniskt arbete. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen från det gamla materialet, ett känsligt steg som visar varför just provkvaliteten är metodens akilleshäl. I slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk släktforskningsdatabas.

Sedan vidtog det tysta pusslandet. Från träffar mot släktingar byggdes ett släktträd, gren för gren, tills sökandet smalnade av.

Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det var ett av de första tydliga genombrotten med den nya metoden i Sverige.

Här krävs en viktig markering: mannen är misstänkt, inte dömd. Att anhållas på sannolika skäl är ett tidigt steg i en rättsprocess, och en träff i ett släktträd är aldrig i sig ett bevis på skuld. Den utredande genealogin pekar ut en riktning, men det är de ordinarie DNA-bevisen och den fortsatta utredningen som måste avgöra saken.

Vad tidslinjen lär oss

Från Linköping till Brattås tecknar händelserna en tydlig båge. Först ett enskilt genombrott som bevisade att metoden fungerar. Sedan ett juridiskt stopp som tvingade fram en ny lag. Och till sist ett konkret resultat när lagen väl fanns på plats.

Metoden är inget trollspö. Den kräver ett användbart DNA-spår, släktingar som har valt att finnas i databaserna och ofta veckor eller månader av research. Den väcker också principiella frågor om integritet, eftersom enskilda personers samtycke till släktforskning indirekt kan leda fram till en avlägsen släkting de aldrig träffat.

Men för de kalla fallen, där alla andra spår tagit slut, innebär den något nytt: en möjlighet att åter sätta ett namn på en profil som länge bara varit ett mönster av bokstäver. För anhöriga som väntat i decennier kan det vara skillnaden mellan tystnad och svar.