Så skiljer sig DNA-släktforskning från polisens vanliga DNA-register

Tänk dig en brottsplats där det enda som binder en okänd gärningsman till dådet är några celler, en droppe blod, ett hårstrå. I årtionden har svensk polis kunnat göra en enda sak med ett sådant spår: jämföra det mot sitt eget DNA-register. Finns gärningsmannen där blir det träff. Saknas han är spåret stumt. Det var den väggen som flera av Sveriges mest gåtfulla kalla fall slog i. Och det är just den väggen som DNA-baserad släktforskning är byggd för att ta sig förbi.

De två metoderna låter lika men gör helt olika saker. Den ena letar efter exakt rätt person. Den andra letar efter rätt familj.

Polisens DNA-register: en exakt matchning eller ingenting

Det svenska forensiska DNA-registret bygger på en strikt logik. Vid en brottsutredning tas en DNA-profil fram från ett spår, och den jämförs mot profiler som redan finns registrerade, exempelvis från personer som dömts för vissa brott. Profilerna består av ett antal standardiserade markörer, så kallade STR-markörer, som tillsammans fungerar som ett slags numeriskt fingeravtryck.

Finessen med ett sådant register är samtidigt dess begränsning. Det ger antingen en träff på den exakta personen eller ingen användbar information alls. Markörerna är valda för att kunna identifiera en individ med mycket hög säkerhet, men de säger i praktiken inget om släktskap, utseende eller härkomst. En gärningsman som aldrig tidigare lämnat DNA till polisen är därför osynlig i systemet, hur mycket spår han än efterlämnat. För många olösta mord och våldtäkter var det här resan tog slut.

DNA-släktforskning: att hitta familjen i stället för individen

Den nya metoden vänder på hela problemet. I stället för att fråga "vem är det här?" frågar utredarna "vilka är släkt med den här personen?".

För att det ska fungera krävs en betydligt rikare DNA-profil än den polisens vanliga register använder. NFC kan ur ett spår ta fram och förlänga profilen så att den omfattar hundratusentals genetiska punkter, så kallade SNP-markörer. En sådan profil kan jämföras mot kommersiella släktforskningsdatabaser, samma typ av tjänster som privatpersoner använder för att hitta avlägsna kusiner och kartlägga sina anor.

Här ligger en helt avgörande spärr: bara personer som aktivt har samtyckt till att deras DNA får jämföras i brottsutredningar ingår. Det är alltså inte en jakt genom hela befolkningen, utan genom dem som frivilligt valt att finnas med.

Träffarna handlar sällan om gärningsmannen själv. I stället dyker avlägsna släktingar upp, kanske en tremänning eller någon ännu längre bort i trädet. Utifrån de träffarna börjar det tålmodiga arbetet: släktforskare bygger upp släktträd, kombinerar genetiken med vanlig research i kyrkböcker, folkbokföring och offentliga källor, och ringar steg för steg in en mindre krets av möjliga personer. Det är ett pussel som kan ta veckor eller månader.

En viktig sak metoden aldrig gör själv

DNA-släktforskning pekar inte ut en skyldig. Den pekar ut ett spår att gå vidare på. När en möjlig gärningsman har identifierats genom släktträdet måste misstanken bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså en direkt jämförelse mellan personens eget DNA och spåret från brottsplatsen. Släktforskningen är vägvisaren, inte domen.

Det är också därför det är så viktigt att skilja på misstänkt och dömd. Att någon knyts till ett fall via metoden betyder att utredningen fått en riktning, inte att skuldfrågan är avgjord.

Från Linköping till en ny svensk lag

Metodens svenska genombrott kom med dubbelmordet i Linköping 2004, där en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades. År 2020 lyckades släktforskaren Peter Sjölund kartlägga gärningsmannens släktträd med hjälp av DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången tekniken användes i Sverige, och såvitt känt i Europa.

Segern blev dock startskottet för en juridisk strid. Integritetsskyddsmyndigheten bedömde att metoden stred mot dåvarande lagstiftning, vilket i praktiken satte stopp och samtidigt satte fart på ett lagändringsarbete. Den 1 juli 2025 trädde en ny lag i kraft som uttryckligen tillåter polisen att använda DNA-släktforskning vid utredning av mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder med tydligt lagstöd, medan grannländer som Danmark och Nederländerna fortfarande arbetar med sina regelverk. I USA har metoden däremot löst hundratals fall, framför allt kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien.

Löfte och begränsning

Det vore missvisande att utmåla metoden som ett trollspö. Redan under sommaren 2025 kom kritik om att den ännu gett få konkreta resultat. En inventering visade att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta av en mycket jordnära anledning: i gamla fall saknades helt enkelt tillräckligt med DNA eller extrakt från brottsplatsen för att bygga den rika profil tekniken kräver. Spåren hade hunnit ta slut.

Men i Brattåsmorden utanför Härnösand, där pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund hittades mördade sommaren 2005, höll trådarna. I augusti 2025 beslutade åklagaren att använda metoden, NFC extraherade och förlängde DNA-profilen, och i slutet av året skickades den till en amerikansk släktforskningsdatabas. Den 8 april 2026, drygt 20 år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern på sannolika skäl misstänkt. Det blev ett av de första genombrotten med den nya lagen. Mannen är misstänkt, inte dömd, och skuldfrågan avgörs i domstol.

Skillnaden mellan de två metoderna kan sammanfattas enkelt: det vanliga registret kan bara känna igen någon som redan finns i det. DNA-släktforskningen kan, i bästa fall och inom lagens ramar, hitta vägen till en helt okänd person genom hans släkt. Den ena stänger en dörr när träffen uteblir. Den andra öppnar en ny.