Kalla fall i Sverige: vilka brott kan DNA-släktforskning lösa?

En sommardag 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Utredarna hade tekniska spår, men ingen gärningsman. Åren gick. Förundersökningen kallnade till ett av de fall man talar om i förfluten tid, ett av de olösta. Ändå skulle just detta dåd, drygt två decennier senare, bli ett av de första genombrotten med en metod som länge varit förbjuden i Sverige: forensisk genetisk genealogi, eller DNA-släktforskning.

Den 8 april 2026 anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt för morden. Han är misstänkt, inte dömd, och frågan om skuld avgörs i domstol. Men vägen fram till anhållandet säger något viktigt om vilka kalla fall den nya tekniken faktiskt kan rubba, och vilka den inte kan röra.

Hur metoden fungerar

Idén är förvånansvärt enkel i sin grundtanke. På en brottsplats finns ofta biologiskt material från gärningsmannen. Ur det kan Nationellt forensiskt centrum (NFC) ta fram en DNA-profil. I traditionellt polisarbete jämförs den profilen mot misstänkta eller mot polisens egna register, och ger det ingen träff stannar utredningen ofta.

DNA-släktforskning vänder på logiken. I stället för att leta efter gärningsmannen själv letar man efter hans släktingar. Profilen jämförs mot kommersiella släktforskningsdatabaser, där endast personer som aktivt har samtyckt till sådana jämförelser ingår. En träff mot en avlägsen kusin är inte ett bevis, men en startpunkt. Genom att bygga och korsa släktträd med hjälp av kyrkböcker, folkbokföring och annan traditionell research kan utredare och släktforskare steg för steg ringa in en mindre krets, och till slut en enskild möjlig person.

Där slutar genealogins roll. Den misstanken måste alltid bekräftas med ordinarie bevisning, framför allt en direkt DNA-jämförelse mellan den utpekade personen och brottsplatsspåret. Släktforskningen pekar alltså ut en riktning, den dömer ingen.

Vägen till svensk lag

Metoden fick sitt svenska genombrott i ett annat fall. Dubbelmordet i Linköping 2004, där en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna dödades, förblev olöst i sexton år. År 2020 lyckades släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kartlägga gärningsmannens släktträd via DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången tekniken användes i Sverige, och såvitt känt i Europa.

Genombrottet följdes dock av en juridisk käftsmäll. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde att metoden stred mot dåvarande lagstiftning. Frågan handlade om integritet: när polisen söker i databaser fyllda av vanliga människors arvsmassa berörs långt fler än den misstänkte. Resultatet blev ett stopp, och ett utdraget lagstiftningsarbete.

Det arbetet ledde fram till en ny lag som trädde i kraft den 1 juli 2025. Den tillåter polisen att använda DNA-släktforskning vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen med uttryckligt lagstöd för metoden.

Vilka brott och kalla fall kan lösas?

Lagen sätter den första gränsen. Metoden är reserverad för de grövsta brotten, inte för stölder eller mindre allvarliga gärningar. Det är ett medvetet val: den intrång i många människors integritet som tekniken innebär anses bara försvarbar när det rör sig om de mest allvarliga fallen.

Men den avgörande begränsningen är biologisk. Utan DNA finns ingenting att släktforska kring. Många äldre brottsplatser undersöktes med dåtidens metoder, och spåren kan vara förstörda, förbrukade eller helt enkelt för knapphändiga. När den nya lagen var ny, sommaren 2025, gjordes en inventering som visade att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta just för att det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från gamla utredningar.

Det förklarar varför Brattåsfallet blev banbrytande. Här kunde NFC inte bara hitta material utan också extrahera och förlänga DNA-profilen så att den blev användbar för jämförelse. I slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk släktforskningsdatabas, och vägen genom släktträden ledde till sist fram till anhållandet i april 2026.

Sammanfattningsvis lämpar sig metoden bäst för kalla fall som rör grova brott, där det finns ett bevarat, tillräckligt omfattande biologiskt spår, och där gärningsmannen saknar träff i polisens befintliga register. Saknas någon av dessa förutsättningar är tekniken maktlös.

Internationella erfarenheter och kritik

I USA har metoden använts för att lösa hundratals brott, framför allt kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit mer tveksamt, just av integritetsskäl. Danmark och Nederländerna har föreslagit liknande lösningar, men lagändringar är ännu inte i hamn. Sverige hör alltså till pionjärerna på den europeiska sidan.

Kritiken ska dock tas på allvar. Vid metodens start fanns invändningar om att den ännu gett få resultat, och det finns en pågående politisk debatt, bland annat i form av riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas. Integritetsfrågan försvinner inte heller: varje sökning berör människor som aldrig varit i närheten av ett brott, men vars släktskap råkar peka åt rätt håll.

DNA-släktforskning är därför inte en mirakelmetod utan ett tålmodigt hantverk, där genetik och klassisk släktforskning vävs samman. Den kan ge tysta fall en ny röst, men bara när spåren bevarats, lagen tillåter och pusslet faktiskt går att lägga. Resten avgörs, som alltid, i en rättssal.