Brattåsmorden: så ledde DNA-släktforskning till ett genombrott efter 20 år

Ett brott som tystnade i två decennier

Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på sin gård i Brattås utanför Härnösand. Spaningarna gav till en början inget gripande, och med åren tonade fallet bort till att bli ännu ett av polisens kalla fall: en akt som öppnades, granskades och stängdes igen, om och om igen, utan att leda framåt.

Det som till slut fick det att röra på sig var inte ett nytt vittne eller en bortglömd ledtråd, utan en metod som under lång tid varit förbjuden i Sverige. När den till sist blev laglig blev Brattåsmorden ett av de första fallen där den prövades på allvar.

Vad är DNA-släktforskning?

Forensisk genetisk genealogi, eller utredande DNA-släktforskning, är en kombination av kriminalteknik och traditionell släktforskning. Tanken är enkel att beskriva men tålamodskrävande att genomföra.

Man utgår från en DNA-profil som säkrats på en brottsplats. I stället för att bara jämföra den mot polisens egna register, jämförs den mot profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser. Där ingår enbart personer som aktivt har samtyckt till att deras DNA får användas för jämförelser. Hittar man en träff handlar det sällan om gärningsmannen själv, utan om avlägsna släktingar, kanske tremänningar eller ännu längre bort i släktträdet.

Därifrån börjar det verkliga pusslandet. Genom att bygga släktträd bakåt och framåt, kombinera kyrkböcker, folkbokföring och annan öppen information, kan utredarna gradvis ringa in en mindre krets, och i bästa fall en enskild person. Den misstänkte måste sedan alltid bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså en direkt jämförelse mellan personens DNA och spåret från brottsplatsen. Släktforskningen pekar ut en riktning, men avgör ingenting på egen hand.

Linköping, ett genombrott och ett stopp

Metodens svenska genombrott kom inte i Härnösand utan i Linköping. Där hade en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördats 2004. Fallet förblev olöst i många år, tills släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand 2020 lyckades kartlägga gärningsmannens släktträd via DNA och knyta en man till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige, och såvitt känt i Europa.

Framgången blev kortvarig i ett avseende. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde därefter att metoden stred mot dåvarande lagstiftning. Det innebar i praktiken ett stopp, samtidigt som det satte fart på ett lagändringsarbete. Frågan var principiell: hur långt får polisen gå när tekniken kan dra in tusentals oskyldiga släktingar i en utredning?

Den nya lagen 2025

Svaret kom 1 juli 2025, då en ny lag trädde i kraft. Den ger polisen rätt att använda DNA-släktforskning vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen med uttryckligt lagstöd för metoden.

Internationellt är bilden ojämn. I USA har tekniken bidragit till att lösa hundratals brott, ofta just kalla fall, och den är tillåten även i Kanada och Australien. Europa har varit mer återhållsamt av integritetsskäl. Länder som Danmark och Nederländerna har diskuterat metoden, men där var lagstiftningen ännu inte i mål.

Från extrakt till anhållande

För Brattåsmorden började det avgörande arbetet sommaren 2025. I augusti beslutade åklagaren att använda den nya metoden i fallet. Men ett tjugo år gammalt spår är en utmaning i sig. En central svårighet med äldre brottsplatser är att det helt enkelt inte alltid finns tillräckligt med DNA eller extrakt kvar för att bygga en användbar profil.

Här gjorde Nationellt forensiskt centrum (NFC) ett tålmodigt arbete. Man extraherade och förlängde DNA-profilen så att den blev tillräckligt rik på information för att kunna jämföras i en släktforskningsdatabas. I slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk databas, och därmed inleddes släktforskningsspåret på allvar.

Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter morden, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det blev ett av de första tydliga genombrotten med den nya metoden i Sverige.

Det är här ett viktigt påpekande hör hemma: den anhållne är misstänkt, inte dömd. Att en person knyts till en plats genom DNA-släktforskning är en utgångspunkt för fortsatt utredning, inte ett bevis på skuld. Skuldfrågan avgörs i domstol.

Lovande metod, men inga mirakel

Det är lätt att måla upp DNA-släktforskning som en knapp man trycker på för att lösa gamla fall. Verkligheten är mer återhållsam. Redan i metodens inledning, sommaren 2025, kom kritik om att den ännu gett få konkreta resultat. En inventering visade då att inga ärenden faktiskt var föremål för metoden, ofta just för att det saknades tillräckligt med DNA från äldre brottsplatser.

Metoden har också inbyggda begränsningar. Den fungerar bäst om släktingar till gärningsmannen råkar finnas i de databaser som används, och den kräver omfattande, tidskrävande släktforskning för varje enskilt fall. Dessutom väcker den principiella integritetsfrågor, eftersom människor som aldrig begått något brott kan dras in i en utredning via sina släktband. Det är en del av förklaringen till att det förs en politisk debatt, bland annat i form av riksdagsfrågor, om hur metoden ska användas och om den bör utökas till fler brottstyper.

Varför Brattåsfallet är viktigt

Oavsett hur den fortsatta processen utvecklas markerar Brattåsmorden något nytt i svensk brottsbekämpning. Det visar att ett spår som legat orört i två decennier kan väckas till liv när teknik, lagstiftning och tålmodigt detektivarbete sammanfaller. Samtidigt påminner fallet om att tekniken bara är ett verktyg bland flera, och att det avgörande beviset fortfarande måste hålla hela vägen till en fällande dom.