DNA-släktforskning: så löser svensk polis mord med hjälp av avlägsna släktingar

Ett spår som låg och väntade

Gärningsmannen lämnade efter sig ett osynligt visitkort. På många brottsplatser finns spår av DNA, men i ett kallt fall är dessa spår ofta värdelösa: profilen matchar ingen i polisens register, och utredningen kör fast. Personen finns inte i något DNA-register, men avlägsna släktingar kan finnas i kommersiella databaser dit privatpersoner laddat upp sina egna profiler för att hitta okända kusiner och rötter. Det är där forensisk genetisk genealogi, eller DNA-släktforskning, kommer in.

Den 1 juli 2025 trädde en ny svensk lag i kraft som tillåter polisen att använda metoden vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen med uttryckligt lagstöd för tekniken.

Så fungerar metoden steg för steg

Grundidén är enkel att förstå men tålamodskrävande att genomföra. En DNA-profil från brottsplatsen jämförs inte mot polisregister utan mot profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser. En viktig spärr är att endast personer som aktivt har samtyckt till jämförelser ingår i sökningen.

De träffar som dyker upp är sällan gärningsmannen själv. I stället handlar det om avlägsna släktingar: tremänningar, fyrmänningar eller ännu mer avlägsna kusiner. Genom att kartlägga hur dessa personer hänger ihop kan en släktforskare bygga upp ett släktträd och steg för steg ringa in en mindre krets av tänkbara personer. Här blir traditionell research avgörande: folkbokföring, kyrkböcker, åldrar, bostadsorter och tidpunkter vägs samman.

När en möjlig gärningsman har identifierats är arbetet ändå inte klart. Misstanken måste sedan bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså ett direkt prov som jämförs mot spåret från brottsplatsen. DNA-släktforskningen är med andra ord ett sätt att hitta en riktning att utreda, inte ett bevis i sig.

Fallet som förändrade allt

Metoden fick sitt svenska genombrott i dubbelmordet i Linköping 2004, där en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna dödades. Fallet låg olöst i många år. År 2020 lyckades släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kartlägga gärningsmannens släktträd utifrån DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången tekniken användes i Sverige, och enligt uppgift även i Europa.

Genombrottet väckte uppmärksamhet, men också juridiska frågor. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde efteråt att metoden stred mot den dåvarande lagstiftningen. Resultatet blev ett stopp, men också startskottet för det lagändringsarbete som så småningom ledde fram till 2025 års lag.

Konflikten illustrerar metodens kärnspänning. Å ena sidan kraften att lösa de grövsta brotten, å andra sidan integriteten: när polisen söker i släktdatabaser berörs indirekt en mängd människor som aldrig har begått något brott och som kanske inte ens vet att en avlägsen släkting laddat upp sitt DNA.

Brattåsmorden: tystnaden bröts

Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Brattåsmorden förblev olösta i två decennier.

Med den nya lagen på plats öppnades en dörr. I augusti 2025 beslutade åklagaren att använda DNA-släktforskning i fallet. Nationellt forensiskt centrum (NFC) arbetade med att extrahera och förlänga DNA-profilen, ett tekniskt känsligt steg när materialet är gammalt. I slutet av 2025 skickades profilen till en amerikansk släktforskningsdatabas.

Sedan kom beskedet. Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det beskrevs som ett av de första genombrotten med den nya metoden. Det är viktigt att betona att mannen är misstänkt, inte dömd; misstankegrad och skuldfråga avgörs i den fortsatta rättsprocessen.

Stora förväntningar, försiktig start

Internationellt har metoden använts under längre tid. I USA har den bidragit till att lösa hundratals brott, ofta just kalla fall, och tekniken är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit mer tveksamt av integritetsskäl. Länder som Danmark och Nederländerna har diskuterat metoden, men lagstiftningen är där ännu inte klar.

I Sverige fanns redan i metodens inledning en nykter påminnelse om begränsningarna. Sommaren 2025 riktades kritik mot att tekniken ännu gett få konkreta resultat. En inventering visade då att inga ärenden var föremål för metoden, ofta av en mycket handfast anledning: det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser. Ett spår som legat i decennier kan helt enkelt vara för nedbrutet eller för litet för att räcka.

Det pågår också en politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida metoden bör få användas vid fler brottstyper än de grövsta som lagen i dag omfattar.

Ett verktyg, inte ett trollspö

DNA-släktforskning har på kort tid gått från juridiskt omöjlig till ett etablerat utredningsverktyg i Sverige. Styrkan är uppenbar: fall som varit hopplöst kalla kan plötsligt få en riktning, och anhöriga som väntat i decennier kan få svar. Men metoden är ingen genväg. Den kräver användbart DNA, tålmodig research i släktträd, och den måste alltid bekräftas med traditionella bevis innան någon kan dömas.

Lika viktig är den etiska balansen. Att söka i databaser där vanliga människor laddat upp sitt DNA för att hitta sina rötter innebär ett ansvar att skydda integriteten för alla de oskyldiga som dras in indirekt. Den svenska lagstiftningen försöker hantera detta genom att begränsa metoden till de grövsta brotten och kräva samtycke i de databaser som används. Hur väl den balansen håller, och om användningen kommer att breddas, blir en av de centrala frågorna framöver.