Stoppkodon
Ett stoppkodon är en specifik trippel av kvävebaser i mRNA som signalerar att tillverkningen av en proteinkedja ska avslutas. Det fungerar som en punkt i slutet av cellens genetiska mening.
När en gen ska översättas till protein läser cellen av mRNA i grupper om tre baser i taget. Varje sådan trippel kallas kodon och motsvarar oftast en aminosyra. Men tre av de 64 möjliga kodonen kodar inte för någon aminosyra alls. Istället talar de om för cellens proteinfabrik, ribosomen, att kedjan är färdig. Dessa kallas stoppkodon.
De tre stoppkodonen är UAG, UAA och UGA (i mRNA, där U står för uracil). De har historiskt fått smeknamnen amber, ochre och opal. När ribosomen når ett av dessa kodon binder särskilda proteiner, så kallade frisättningsfaktorer, in istället för en aminosyra. Då släpps det färdiga proteinet och translationen avbryts.
Man kan jämföra det hela med en mening i en text. Varje kodon är ett ord, och stoppkodonet är punkten som markerar att meningen är slut. Utan punkt skulle läsningen fortsätta in i nästa mening och resultatet bli obegripligt. På samma sätt behöver cellen en tydlig signal för var ett protein ska sluta.
Motsatsen är startkodonet AUG, som markerar var avläsningen ska börja och samtidigt kodar för aminosyran metionin. Mellan start och stopp ligger den så kallade öppna läsramen som beskriver hela proteinet.
Ett konkret exempel på varför stoppkodon är viktiga är nonsensmutationer. Om en mutation gör att ett vanligt kodon ändras till ett stoppkodon mitt inne i en gen, avbryts proteintillverkningen för tidigt. Resultatet blir ett förkortat och ofta icke-fungerande protein. Sådana mutationer ligger bakom flera ärftliga sjukdomar, exempelvis vissa former av cystisk fibros och beta-talassemi.
För den som läser om genetik i samband med DNA-test och släktforskning är stoppkodon mest en grundläggande pusselbit i förståelsen av hur DNA omvandlas till de proteiner som bygger upp kroppen. Begreppet dyker upp när man vill förstå hur enskilda förändringar i arvsmassan kan få stora konsekvenser, och varför just en liten bokstavsändring ibland kan göra skillnad mellan ett friskt och ett sjukt anlag.