Antikodon

För att förstå antikodonet behöver vi se hur cellen översätter genetisk information till protein. I DNA finns recept på proteiner. När ett protein ska tillverkas kopieras genen först till mRNA (budbärar-RNA), som fungerar som en ritning. Ritningen läses sedan av i grupper om tre baser, så kallade kodon.

Här kommer antikodonet in. Varje tRNA (transfer-RNA) bär på ett antikodon, alltså tre baser som är komplementära till ett bestämt kodon. tRNA-molekylen transporterar samtidigt med sig en specifik aminosyra. När antikodonet på tRNA matchar kodonet på mRNA, binder de tillfälligt ihop genom basparning, och aminosyran kan kopplas på proteinkedjan. På så vis fungerar antikodonet som en nyckel som ser till att rätt byggsten hamnar på rätt plats.

Basparningen följer samma regler som i DNA, men i RNA ersätts tymin (T) av uracil (U). Adenin (A) paras med uracil, och guanin (G) paras med cytosin. Riktningen är dessutom motsatt mellan kodon och antikodon.

Ett konkret exempel: anta att mRNA innehåller kodonet GCA. Detta kodon står för aminosyran alanin. Ett tRNA med antikodonet CGU kan då para ihop sig med kodonet, eftersom C paras med G, G med C och U med A. Det tRNA:t bär just alanin, som därmed fogas in i proteinet. Nästa kodon läses sedan av ett nytt tRNA med ett annat antikodon, och kedjan växer steg för steg.

Det finns 64 möjliga kodon, men bara 20 vanliga aminosyror. Det innebär att flera olika kodon kan koda för samma aminosyra. En finurlig detalj är den så kallade wobble-positionen, där den tredje basen i antikodonet kan tillåta en något lösare parning. Tack vare det kan ett och samma tRNA känna igen flera närbesläktade kodon, vilket gör översättningen mer effektiv.

Antikodonet är alltså en central pusselbit i den process som kallas translation, där cellens ribosomer omvandlar genetisk kod till färdiga proteiner. Utan denna exakta matchning skulle proteinerna byggas felaktigt, vilket visar hur viktig precisionen i det genetiska maskineriet är.